När jag fyllde tolv flyttade jag till min mamma och hennes man, som var min extra-pappa, och är än idag. Naturligtvis hade vi våra kontroverser i början, men vi klarade oss igenom det.

Ständiga kontroverser pågick fortfarande mellan mina biologiska föräldrar, med min biologiska farmor ibland också. Jag och mina helsyskon satt mellan, jag mest, upplevde jag. 

Som när jag skulle konfirmeras

Som litet barn:

-ska man känna sej trygg och älskad

-ska man ha en lugn, trygg och harmonisk omgivning

-ska man ha en trygg vardag med vuxna som står starka och raka i sitt mående och i sina beslut

-ska man få vara ett litet barn som utforskar sin omvärld med denna trygga grund att stå på

Istället präglades mina unga år av:

 -att mina föräldrar gifte sej endast för att de skulle få mej

- att det bland mina första minnen finns en otrygghet för att jag fick

höra uppslitande bråk och tårar flera gånger per vecka

-att mina föräldrar skulle skaffa ett barn till för att förbättra sitt äktenskap, vilket misslyckades fullkomligt när mina systrar (tvillingar) föddes

-att de tävlade i att såra varandra under en tid

-att min mamma stod med väskan packad och kappan på för att flytta varje månad under cirka två år (från jag var fyra tills jag var sex) tills hon åkte iväg i taxin när jag var sex år, en gång för alla

-att vi barn fick stanna hos en pappa som var förtvivlad och som försökte lösa allt på bästa sätt, utan att kunna träffa mamma som hade fullt upp att bygga upp sitt eget liv igen i sin egen förtvivlan

-att få vara ett vapen i deras fortsatta kamp att såra varandra som pågick under hela min uppväxt

-att ha ständiga fejder med min farmor som skyllde mycket på mej, (eftersom jag var anledningen till det misslyckade äktenskapet), av den extra arbetsbörda hon fick när vi var där nästan varje helg för att pappa skulle kunna ta det lite lungt